ur Krönikor av Gunnar Ekelöf i Svenska Familjetidningen 1940-1943

När en diktares tidnings- eller tidskriftsartiklar ges ut i bokform brukar böckerna av förklarliga skäl oftast vara av Best of-karaktär. Likaledes hör det till vanligheterna att konstnärliga kriterier väger starkare än informationstäthet och personlig charm. Mot detta finns inte mycket att invända. Men risken är förstås att något viktigt därmed går förlorat i bilden av författaren. I analogi med brevskrivandet kan brödskriveriet nämligen, just när det är som mest brödskriveri, ge en betydligt mer skyddslös och intimare bild av en diktare än vad som är fallet med mer estetiskt genomarbetade texter. Med en intim bild menar jag nu inte ett blottande av privatlivets allra mest fördolda skrymslen, utan tvärtom en närhet till ett mer osovrat flöde av associationer eller till ett mer förutsättningslöst prövande av idéer och uppslag. Detta framgår med all önskvärd tydlighet av föreliggande volym, där Gunnar Ekelöf-Sällskapet valt att publicera samtliga de krönikor som Ekelöf skrev i Svenska familjetidningen mellan åren 1940 och 1943.

Ja, frågan är om man inte kommer människan Ekelöf som allra närmast i just de mest anspråkslösa av dessa krönikor. Jag tänker t.ex. på de texter där han funderar över sommarens bärbestånd, där han reflekterar över de årliga influensavirusen eller där han ger tips om svampplockning och -tillagning.

Detta innebär inte att det i denna volym saknas konstnärligt genomarbetade alster. Nej, här bjuds läsaren även på essäer av sådan kvalitet att de skulle platsa i snart sagt vilket Ekelöf-urval som helst. Mest litterärt lödig är kanske den krönika i slutet av volymen där diktaren, utifrån några marginalanteckningar i en almanacka från slutet av 1800-talet, försöker göra sig en bild av dess tidigare innehavare.

Det är en text som inte bara levererar en serie träffsäkra beskrivningar från ett annat tidevarv och därigenom med god marginal spränger krönikeformatets ramar (genom att sträcka sig över hela tre sidor!). Till detta kommer att det i texten finns en sällsam tematisk komplexitet, som härrör ur det faktum att det på flera olika nivåer i texten, simultant, dras upp ett antal historiska längdsnitt, varpå diktaren når fram till den sällsamma konklusionen om vari ”Levandets tjusning” egentligen består:

”Något ogripbart mellan den tråkiga vardagen och det tråkiga längtandet framåt och tillbaka”.

Just partitagandet för det vardagliga, låga och anspråkslösa är annars ett återkommande inslag i Ekelöfs krönikor. Temat slås an redan i hans första bidrag till Svenska Familjetidningen, där förmågan att ”göra sig låg och anspråkslös” spelas ut mot den sensationslystnadens och de stora gesternas mentalitet som Ekelöf avläser som krigets incitament. Att hitta det lyriska, drömska och sångbara i vardagsverkligheten är kärnan i det estetiska – och kanske i viss mån även politiska — program som här formuleras. Att en sådan konstnärlig attityd är en direkt följd av krigssituationen, innebär dock på intet sätt att den idag skulle kännas det minsta  inaktuell.

Det finns i dessa krönikor, liksom i författarskapet i stort, en lugn, avklarnad andhämtning, som skiljer sig fundamentalt från det medialt gälla gapandet och från den fascination för de tillfälliga yt-trenderna, som bara tycks accentueras med årens lopp – allt i linje med informationssamhällets allt tilltagande passion att, som Ekelöf uttrycker det, ”synas, inte vara”.

Ekelöfs krönikor låter sig med fördel läsas i konflikt mot denna anda, ”som nivellerar människan och befriar henne från besväret att ha en egen individualitet”. Med utgångspunkt i den estetiska diskussionen i premiärkrönikan kan hans reflexioner över vardagligheter och trivialiteter ses som ena sidan av ett mynt på vars andra sida man finner lyriska högspänningsenergier. I bägge fallen handlar det om ett försök att vända blicken bort från en specifikt modern mentalitet: besattheten i ”det larmande och äventyrliga”.

Men inte bara i poesin utan alltså även i sitt krönikeskrivande konvergerar Ekelöf ideligen in mot dessa två poler – mot det drömskt lyriska och mot det vardagligt triviala. I sina allra bästa stunder förenas i en och samma passage i krönikan dessa bägge sidor. Det gäller exempelvis hans funderingar över sommarnätterna i slutet av juli: ”sådana nätter som är klara och alldeles utan dimma men med ett visst ljusdunkel och en ljum luft, som ändå har någon kylig krydda. Och tystnad. Men inte en död tystnad som på vintern utan som tystnaden i ett rum där någon levande sover med så ungdomligt lätta andetag att man ingenting hör.

Det är som en förövning till ett poem, men det är också ett textavsnitt på helt egna ben, fyllt av den ekelöfska klarhet och lätthet, som gör att texten kommer att anta samma karaktär som det vindpust som beskrivs litet längre fram i samma krönika: ”Och det kommer ett vinddrag och man känner något obeskrivligt underbart i luften och blir stående”.

Johan Lundberg