Fyra dikter ur Vägvisare till underjorden (1967)

Ensam i tysta Natten

som är den enda som jag nämner min!

Ensam i mörkret ett med plågan

se hur Dagen förströdde från Sanningen

Dagens Sanning ett regn av nålstick

mot hud hörsel och andra sinnen

Ensam i natten slåss mot Sanningen –

I mörkret närmar sig dess nålstick

dess vassa punkt av ljus. Och att det är

rent spel! – Ett regn av nålstick

gav mig Dagen. Kan man plåga

livet ur någon? Hellre då Natten

vars stick, ett enda, avgörande

gäller ditt ögas ljus, din själs ögonsten

gäller ditt hjärtas vara eller icke vara –

Du ser hur udden närmar sig och slår den åt sidan

Den närmar sig åter, du parerar

Och mörkret tar emot dina utfall

gömmer dem i sitt mörka bröst, där kanske ett annat hjärta

slår sårat – din spegelbild

i en spegelvärld.

_____________________________________________

Hört i drömmen år 63, den 15 i höstmånaden på natten:

”Du ligger sovande i en sarkofag utan botten” –

Halvväckt av dessa ord, varken sovande eller helt vaknad

framträder marmorkistan för min syn nu mera tydligt

skuggad och vitskimrande, med några klara detaljer

först de grovhuggna insidorna, två långa, två korta:

Stenhuggaren har här inte gjort sig mycket besvär

överallt syns märken av mejseln, hörnen är runda

Allt sitt kunnande tycks han ha ägnat det yttre

Där finns frukter blommor fåglar delfiner bukranier

brottstycken också av myter, två gestalter i snäckor

som över huvudet håller var sin vindfyllda slöja

Jag letar efter mitt namn – då slår mig med drömmens

klara logik, att eftersom kistan inte har botten

saknar den också ett lock. Och den som där vilar

ligger med ryggen mot Intet och ansiktet vänt emot Intet.

Endast de fyra väggarnas kraftfält håller den sovande

svävande mellan det torftigas inre tvång att försaka

och det med myter smyckade yttres makt att begära –

Jungfru, o Átokos, när detta kraftfält skall brytas

låt mig i drömmen varken bli återfödd eller avlad

Det som var före detta har inga ärr efter mejslar.

Det som är hädanefter har inga frukter och blommor.

_____________________________________________

Den hypnagoga

I skogen du vet står den undergörande madonnan

Man stöter sin fot mot sockeln när man gått vilse bland träden

Hon liknar din lilla bronsringklocka, hon som är gjord som

en liten flicka, med upprättstående krage

Men denna är oöverskådlig och mörk, av anlupet silver

Kryper du in under kjortelfållen ser du det inre

kupigt som Atrevs skattkammare, den väldiga klockan

men däruppe, där kläppen är borta, hänger nu intet:

Frågar du efter sonen, så vet de är många, X, Y och Z

Kanske du hittar en dörr i vecken av hennes underklädning

och trevar din väg dit upp längs egendomliga trappor

som går i oviss spiral likt gången runt tornet i Pisa

Redan att gå där ger svindel. De stiger oregelbundet

Gravitationen blir ospiralisk och den balans som

du trodde medfödd sätts ur funktion så att du snubblar

Ovanför valvet är midjan, du ser det på bältet

inifrån, för att det skimrar i färger, gult violett och blodrött

Det är besatt med taffelstenar, rosenstenar granater

akvamariner och krysoliter och ametister

Varje sten är en kammare, triangulär till det inre

med, längs tvenne sidor, divaner och hypotenusan till fönster

eller rektangulär med tre divaner och bordet i mitten

Man kan gå från gemak till gemak och vila sig länge

allt efter stämning och färg. Man kan genomgå alla

man kommer ändå aldrig tillbaka, ens syn har förändrats

Högre upp har jag varit – jag kunde inte se hjärtat

men såg bröstsmycket som ett rosettfönster skimra

på bröstet. Högre upp har jag varit en gång, en enda:

I hennes Huvud. Där var det tomt. Man svävade tyngdlös.

_____________________________________________

Ensam i tysta natten trivs jag bäst

Ensam med vägguret, denna maskin för icke-tid

Vad vet väl en metronom om musik, om takt

om det den är konstruerad att mäta. Dess ansikte

är blankt och uttryckslöst som en främmande gudabilds

Den gör mig medveten om relativiteternas oförenlighet

Liv kan inte mätas med död, musik inte med taktslag

Tid och takt är som det snäckskal eremitkräftan bor i

i vilket hon döljer sin nakna, krumma stjärt

och som hon efterliknar i pansaret på sina klor

Vem kan utröna denna livets dragning till död

Liv avsöndrar död omkring sig som till ett skydd

vars tjocklek ni vill mäta med klocka och metronom

men den som inte bär det döda skelettet utanpå

bär det inom sig. Hur frigöra liv? Hur nå extasen av liv?

Jag sänker mig till detta att flyta!

med en helt annan tid, med tidvattnet och strömmarna

och lika lite disputera med tiden som gräla med liv

Ur sådant alstras den orimliga tron på en nåd, en blixt

utanför livets faktiska villkor, ännu mera orimlig

därför att denna nåd inte betraktas som villkorslös

En villkorslös nåd, vem har njutit den?

De fallande atomernas nåd när de förenas

och bildar något nytt, nyskapat

utan att någon gud har sitt finger med i spelet

De gamla, de dödsrealistiska visa tänkte alltid på detta:

Ett hantverk, till sist bara ett avtryck av liv

en rispa av mejseln som deras jordiska livs hand höll

ty de signerade sällan, de flesta aldrig, men vad de lämnat

står sig än i listan av dem som vunnit mot tiden

den mest efemära av alla segerlistor. Jag ser för mig

leendet på en av de i persergraven stupade vattenbärerskorna

Leendet, dräkten, hennes lockar talar om hur villigt

med vilken prydnad hon bar det heliga vattnet på axeln

hur hon lämnat, namnlös, ett avtryck av liv

hur hon slagit tiden och segrat över gruset

Allt detta sade mig den nattliga klockan som slår i mitt hus

Den tid jag mäter är ingen, den som gavs dig är allt.

Din tid är Vatten, jag är ditt vattenur.

_____________________________________________

(Dikten är tonsatt av Hilding Rosenberg: Ensam i tysta natten, för tenorsolo och stråkkvintett 1976.)