Jag tänker

Jag tänker på vad jag övergivit
jag tänker på min övergivenhet….

Den djupa kvällen djupnar, allt är stilla:
Ett hundskall klingar långt ur fjärran ensamhet.
Ett fönster lyser – elden vaktar kojan . . .
En stjärna faller – det var höstens stjärna!
Nu drog den vita sommarn bort sin hand
och lät sin gullring falla ner i tjärnen
som pant för löftet om ett annat land!
Och kunde jag den glömda formeln minnas
och kunde jag den gyllne ringen finna,
då vore sommarn min i evighet . . .

Jag tänker på vad jag har övergivit,
jag tänker på min övergivenhet . . .

_____________________________________________
Månen

Månen stryker med handen milt över ögonen,
väcker mig djupt i natten. Ensam bland sovande
lägger jag ved på glöden, pysslar med rykande trän,
rör mig bland skuggorna tyst, skuggor fladdrande högt
över de bruna stockarna, prydda
rikt med blänkande pimpeldon . . .

Varför väckte du mig? Ensam bland sovande,
ryggar vända mot elden, öppnar jag dörren tyst,
går kring knuten i snön, trampar i tussarna, ser
månsken lockande kallt över sjön . . .