Från en lyrikers verkstad

först publicerad i Morgon-Tidningen 11/3 1951, senare i Blandade Kort 1957.

Så alldeles säker på min sak vågar jag inte vara. Men nog förefaller det mig som om lyrikern i jämförelse med andra konstutövare med något rätt kunde anse sig vanlottad. En målare, en grafiker, en bildhuggare och även en arkitekt arbetar i material som de visserligen får kämpa med, ibland till förtvivlan. Men deras umgänge med olika konkreta material ger dem ofta kompensation i form av en trygg hantverkskänsla. Det är hela tiden något påtagligt de handskas med när de skapar sina andliga värden. Jag har känt skulptörer som formligen njutit fysiskt av att få trampa, knåda och på annat sätt bereda en nyhemkommen hög rålera, grafiker för vilka ett nytt slags bad eller en ny stickel betytt flera eftermiddagars intresserad stortrevnad, målare som likt Ivan Ivarson förklarat sig vilja äta färg. För reproducerande musiker kan det ofta vara en ren avspänning att öva, deras helvete är väl ofta lektionerna och för de folkskygga podiet. Komponister har en fördel i att deras material kan hållas så rent, så fritt från mening och avsikt i vulgär vardaglig bemärkelse.

Lyrikerns, diktarens dilemma är att hans material, språket, från början tjänat så många ändamål : från klottret i en pissoar upp till nästonen på predikstolen, från det torra affärsbrevet till den bloddrypande propagandafrasen. För att undvika banaliteter och allmänna floskler måste han – kryssande mellan många blindskär – småningom skapa sig en stil, ett personligt sätt att uttrycka sig. Men då kan det blott alltför lätt hända att han hamnar i motsatta ytterligheten: ett krystat och konstlat språk, kanske en sentimental skrikighet som alldeles överdriver vad han verkligen känner eller skulle vilja känna. Att verkligen kunna handskas med orden fordrar en nästan apotekarmässig avvägningsförmåga. Det är ju också så att poesin ligger mellan dem, inte i dem. I och för sig är de jämförliga med nottecken, tysta, svarta kråkfötter som fodrar en interpret, en annan människa för att bli levande. Jag vill därmed inte säga att inte de tankar och känslor dikten förmedlar eller de visioner och allegorier för olika sinnen den frammanar också kan slå betydelsefulla bryggor mellan dikten och läsaren. I dessa den abstrakta konstens tider kan vi kalla det för ”vad tavlan föreställer”, diktens innehåll alltså. Men det finns poem på vilka vi teoretiskt ingenting har att anmärka, med vilka vi egentligen helt sympatiserar, men som inte når fram praktiskt. Hur subtilt det medium än är som bär fram en dikt måste det ändå vara någonting praktiskt bestämbart, någonting som åtminstone omskrivningsvis kan vägas och mätas till sin art och verkan. Jag skulle vilja begagna den liknelsen att en god, en verklig dikt äger en radioaktivitet som först efter sekler, kanske årtusenden försvagas och går förlorad. Denna utstrålning, dessa radiovågor har den fått mindre genom innehållet än genom spänningsförhållandet mellan orden som utgör innehållet, genom diktarens förmåga att sätta orden och betydelserna i ett sådant brytnings- och nyansförhållande till varandra att tomheten fortfarande skälver, lever, ger utslag, ”sänder”, än ett slags magnetisk vävnad av osynliga trådar, kraftlinjer som attraherar eller repellerar varann. Och det är inte fråga om grova effekter i en sådan vävnad utan, fortfarande bildligt talat, om för oss omärkliga korta vågor. På detta sätt anser jag att många (men utvalda) dikter – de må stå dammiga på våra hyllor eller i biblioteken och i vad slags billighetsupplagor som helst – fortfarande lever i oss, fortlever som impuls och riktning även sedan vi totalt ”glömt” dem. Det är av sådana knuffar vårt kulturmedvetande småningom byggs upp, till stor del omedvetet, och förenar sig till levnadsstämning, ström som rör sig i viss riktning, eller för att tala ekelundskt, ”färd”.

Och här måste jag för att ytterligare göra min uppfattning klar ta till en sådan nödhjälp som exempel. Det är numera bekant att Baudelaire vid finpolerandet av sina dikter använde lexikon, oftast Littré (här kunde något infogas om hur den s.k. inspirationen tar sig ut i olika fall, men jag skall försöka återkomma till det sedan). Varför gjorde han det? Inte för att han saknade ordförråd eller hade misslyckats säga vad han skulle. Men han prövade varje ordsammanställning på dess spänningar och metikulöst samvetsgrann som han var sökte han i ordböckerna om någon synonym möjligen kunde ha undgått honom. Ett annat exempel. Under romantiken skrevs i Sverige åtskillig vers om näckar och älvor o.dyl. som vi numer förstrött ler åt, om ens det, men en dikt som varje skolpojke en gång kunnat utantill och som från minsta detalj till helheten är fullt ut lika barnslig och ”overklig” som någon av de andra, Stagnelius´ ”Qvällens guldmoln fästet kransa”, den har behållit sin verkningsfullhet, sin verklighet. Ett tredje. Eskimådikterna är allmänt kända för sin skönhet och trots enkelheten för sin intensitet. Vi har med dessa exempel tagit tre trappsteg ner mot den springande punkten, från den högt kultiverade diktaren över den naive ner till den primitive. Eskimåns dikt är magi, jaktmagi, och jag vill här passa på att avliva den vanföreställningen att magi skulle vara någonting ”mystiskt”. Det är tvärtom ett primitivt ferment som ligger under de flesta av våra kulturyttringar, även de komplicerade. En jaktmagisk dikt är inte en ”önskedröm” om jaktbyte, det är förverkligande, besittningstagande, jakt. ”I andanom ja”, säger väl storstadsskeptikern, men den som vill övertyga sig om att så förhåller sig (eller förhållit sig) bör se t.ex. de jaktmagiska stenåldersmålningarna i Frankrike och Spanien. Detta är inte bilder av djuren, det är djuren själva. Köttet i grytorna kom från djuren, men det var inte djuren för dessa vildar, om man får döma dem efter fränder i senare tid. Köttet var – en biprodukt.

All varaktig dikt har denna karaktär av magi och besvärjelse i betydelsen förverkligande, besittningstagande. På det sättet är det också som Stagnelius´ ”Näcken” hållit sig. Den var i det ögonblicket verklighet för honom. Därför att den var behov, låt vara symboliskt uttryckt. Den magiska gåvan sammansmälter behov och verklighet. På samma sätt är det magiska imperativet påtagligt hos den komplicerad Baudelaire, t.ex. i sådana dikter där han söker kompensera sina moderskomplex. Och man behöver egentligen inte veta det för att känna våglängden, lika litet som man behöver veta mycket om den anonyme eskimån eller indianen. Vad dikten ”föreställer” spelar djupast ingen roll, det viktigaste är att den är verklig, att orden har den rätta elektriska hållningen till varandra. I Karin Boyes ”ursprungsord” : ”Det finns inte lycka och olycka. Det finns bara liv och död” ligger en djup sanning för all mänsklig livshållning, även för den variant som heter den konstnärliga.

Jag skulle väl till slut också tala något om  den s.k inspirationen, men egentligen har jag gjort det i det föregående. Så fort någon har talang att rita eller skriva tar  folk det ordet i sin mun. Än ser det ut som en flaska, än som änglavingar och harpa. Som standardbegrepp borde det avlivas, inte minst därför att det finns lika många varianter som skalder. De som direkt, ”på inspiration”,  nedkastar en fullt färdig dikt på papperet torde höra till undantagen om de ens finns. Så gjorde inte ens den geniale Bellman, med sina bästa saker nämligen – på dem ändrade han många gånger. Det finns också en art av inspiration som består i ett långsamt och mödosamt fogande av ord till ord, ett arbete som kan ta år (exempel Mallarmé).

På sådana som skrivit ”sina bästa saker” vid ett kafébord i Klara bör man nog tvivla, för utan arbete och ihärdighet är inte ens den lyckligaste ingivelse något värd. Och här bör för säkerhets skull tillfogas att Ferlin är och varit en trägen arbetare som vänt och vänt på dikten i huvudet i veckor innan han lånat pennstumpen och papperslappen på Cosmopolite.

Från den egna verkstaden kan jag rapportera att jag har av alla sorter. Ibland går det fort, ibland tar det år, ibland och inte så sällan har det hänt mig att jag drömt dikter med ord och allt, så färdiga att jag bara haft att i febril hast nedteckna det drömda som väckte mig.

Slutligen borde vi kanske syna begreppet lyriker, skald, poet i sömmarna. Enbart lyriker är väl numera ingen. Lyriken är en biprodukt, en liten del i litteratörens verksamhet.