Först publicerad i VI nr 40 1943, sedan i Lägga patience 1969

Varje decennium har sina egenheter. Tjugotalet var väl proletärdiktningens egentliga genombrottsperiod. Men i och med trettitalet blir asfaltdikterna tunnsåddare, maskinlyriken får en mera pessimistisk ton, misstron mot tekniken ökar och inför hotet om annalkande oväder söker sig litteraturen ut på landet. Man kan väl inte påstå att de litterära torpen var en uteslutande till trettitalet begränsad företeelse, men nog hade de bra mycket med de allmänna flyktsymptom att göra som präglade detta tidsskede. Och därvidlag är att märka att det inte var fråga om en flykt av det slag som presterades av städernas politiker, filmregissörer, finansmän etc. Flykten till det litterära torpet var snarare en flykt från verklighetsflykten, från storstadens överreklamerade, ständigt skiftande jäkt och larm till något som i alla fall var en evig konstant, till det lugn som mera skänker eftertankens friskhet än dess kranka blekhet, till naturen. Vem vet om vi någonsin mer får tid, ro och framför allt samvete att uppleva svensk sommar så som då. Det var en kort period av samma stillhet som ibland kan lägra sig över skog och dungar medan åskan redan mullrar i fjärran.

Det litterära torpet – med jord eller oftast utan, men däremot alltid med gamla äppelträd och bärbuskar och hela den åldriga rekvisitan av syren och kaprifol, vitkalkad murkakelugn och breda golvtiljor – har spelat en roll av tillflykt för många svenska författare som på trettitalet slog igenom. Det har varit samma sak för stockholmspojkar som Erik Asklund och Josef Kjellgren, även om man inte kan märka det så mycket på den senares böcker, och för världsmedborgare som Harry Martinson. Han hade väl inte så lite torpstämning i sig från barnsben, men sju års vaskning i salta havet har inte sköljt bort den utan bara frilagt guldet och gjort bilden klarare, försonat det fula och tagit fram det vackra. Ännu för kort tid sen framhöll Martinson i ett angrepp på vad han kallar ”villakulturen” just torpet som den ideala motpolen. Och i sin ogenomförbarhet är folktorpartanken – som många av Martinsons tankar, t.ex. den om världsnomaden – bestickande.

Makarna Martinsons torp låg i Ösmo, Fridegård har alltid hållit sig till Uppland, Hedenvind-Eriksson har haft ett torp i Taxinge-Näsby och skrivit ner sina erfarenheter i En bondes dagbok. Men flertalet litterära torp torde ha funnits i trakten av Hölö-Mörkö. Kjellgren, Asklund, etsaren Stig Åsberg, landskapets kongeniale skildrare i bild, Gustav Sandgren, Ivar Lo-Johansson, undertecknad m.fl. har hållit till här, för att inte tala om alla som spelat gästroller. De stora egendomarna av fideikomissnatur i dessa trakter har hållit villabebyggelsen tillbaka och hindrat styckningar och markexploatering. Mycket, särskilt på Mörkö, står som det stod för hundra år sedan, utom det att många av de små torpens jordar lagts under större arrendatorer. Jag har just i sommar återsett flera av dessa små idyller: röda stugor i grönt, ensligt belägna i om parklandskap påminnande hagmarker, här och där med allvarligare inslag av skogsmystik, sanka strandängar med svanor i vassarna, vipans skri och spovens, ödslighet och ändå inte ödslighet, glimtar av havshorisont och ändå insjöidyll, en spanande trut strax över skogsranden där man just skymtar rumporna av några flyende rådjur. Och när man ser de jättelika, naturliga ekbestånden, frågar man sig ovillkorligen: ”Var ligger slottet?” Men det finns inget slott om inte ett drömslott som aldrig vart byggt. Landskapet kommer en ändå i sin pastorala jungfrulighet att tänka på Stiernhielm – det är som om själva frånvaron av ett barockbygge i dessa vildparker manade fram tanken på sextonhundratalet:

Hiärtans lust, si havet, huru stilla

det ligger som en glittrand´ spegel

så blankt som silver, smält i degel;

allt är blitt, och höres ingen villa.

Marken står i flor och fullan grödna,

och skogen bär sitt löv i fägring.

På bergen djuren ha sin lägring,

intill dess att dagen synes rödna.

Kyle västvind saktlig börjar susa,

små fåglar leka, pittra, springa,

fru Nachtigal man hörer klinga,

allt fröjdar sig, ty här bo Pax och Musa.

Det är en idyll i skuggan av sextonhundratalskrigens åskmoln, liksom Mörkö nyligen var en idyll i skuggan av det andra världskrigets. Och landskapet i Hölö-Mörkö är overkligt, ter sig just i dessa tider på en gång osannolikt och sunt, nästan shakespeareskt. Med sina talrika gläntor, sina likt kulisser framskjutande skogspartier, sina ängar med doft av nattviol, skulle det gott kunna vara en fond i Midsommarnattsdrömmen eller en bakgrund till parkupptågen i De muntra fruarna. Det är ett trolskt landskap. Den vanliga uppfattningen är ju att det bara är vildmarken som är trolsk. För mig har just den blandning av kvardröjande vildhet och väl hävdad jord som utmärker vissa kulturlandskap den största trolskheten. Det är inte bara Puck och Titania som lever kvar i de halvvilda åkeröarna, inkarnerade i gröngölingsskratt och törnrosfägring, det är också generationer av arbetande, slitande, välbärgade och nödlidande förfäder, vilkas liv ligger nedmyllade i åkrarna om också askan efter dessa liv fått sin begränsade plats på körgårn. I skymningen är det som om deras andar åter tog jorden i besittning i förändrad gestalt, som svärmande fjärilar eller ropande kornknarrar.

Det finns i en beskrivning över Hölö socken av 1828 en passus som måste citeras därför att den bildar en länk, en allmogelänk, mellan äldre och nyare tiders sätt att uppfatta det trolska i just ett landskap som detta:

Till Socknen hörer äfwen en Ö, Ledarön benämnd, belägen i Östersjön emellan Mörkön och fasta landet, på några hundrade famnars afstånd ifrån det sistnämnde. Denna Ö, som innehåller omkring 3/8 mil i längden, men är af mindre betydlig bredd, är för närvarande alldeles obebodd (den är det fortfarande, förf. anm.) och består endast af sköna, bördiga ängar, hwaruti åtskilliga Hemman i Församlingen hafwa del. ( – – – ) Få ställen torde öfwerträffa denna Ö uti naturlig skönhet. Der är en behaglig omwäxling af grönskande fält och skuggrika lundar, bestående af nästan alla slags här på orten wildt wäxande löfträd. I synnerhet är Norra delen af Ön obeskrifligt wacker och angenäm, och man skulle aldrig kunna finna en mera behaglig boningsplats. För icke så lång tid tillbaka, lära också menniskor der hafwa bott, och kan man ännu ganska tydligt skönja grundmurarne efter deras numera förswunna boningar. Orsaken, hwarföre denna sköna och fruktbara Ö nu är alldeles obebodd, kan man icke uppgifwa. Men den widskepliga delen af Allmogen påstår, att ingen menniska kan bo der, i anseende till det starka Rå, som herrskar på Ön och på öfwernaturligt sätt genom hwarjehanda spökerier twingar alla, som skulle wilja bosätta sig der, att draga sig tillbaka och afstå från en så förmäten föresatts. Några skola, enligt dessa widskepliges berättelser, här hafwa träffat på sköna, underbara Trädgårdar, med de utwaldaste frukter, hwilka de plockat i afsigt att medföra dem derifrån. Men då de skolat återwända, hafwa de icke kunnat komma derifrån, utan allt mer och mer förwillat sig i dessa förtrollade parker, till dess de omsider funnit sig föranlåtne att bortkasta den olofligt tillgripna frukten, då de åter genast befunnit sig på bekanta ställen, och obehindradt kunnat fortsätta sin wäg dit de önskat.

”Nu för tiden” , tillägger författaren snusförnuftigt och med en rest av den gustavianska rationalism som han väl förmodligen insupit under sin barndom, ”äro de likwäl få, som tro på dessa och dylika sagor, hwilka ifrån Förfädernas widskepliga och mindre upplysta tidehwarf endast genom tradition öfwergått till nutidens mera upplysta och bildade slägte.”

Tjugutalet var för många av oss en svår och orolig vandringstid både i kroppen och i anden. På trettitalet råkade några av oss komma in i dessa ”sköna underbara Trädgårdar” och plocka dess frukter. Nu har vi kastat bort dem – de allraflesta av oss – och nu befinner vi oss återigen ”på bekanta ställen” – tyvärr! Och långtifrån obehindrade att gå vart vi vill. Vi skulle vilja tillbaka, men hur skall det gå till när man har huvudet fullt av krevader och taggtråd. Vad vi då kände inför det svenska sommarlandskapet är svårt att återuppleva och återuppliva, det finns, som man populärt säger, uppskrivet i böckerna. Om Fridegård, Lo-Johansson och den ”linneanske” Martinson behöver jag inte tala, men för Hölö-Mörkös vidkommande finns det i Asklunds Lilla land och otaliga kåserier, i Stig Åsbergs etsningar och i dikter av undertecknad, t.ex. ”Sommarnatten”. Det är i dessa ting vi med ett visst vemod betraktar grundmurarna efter våra nu mera försvunna boningar.

Men jag har för länge, och – är jag rädd – utan att ha lyckats ge någon riktigt frisk bild, uppehållit mig vid dessa minnen av naturstämningar och natursvärmerier. De litterära torparnas liv och samliv måste också få sitt eftermäle. Livet bestod, som sig bör, mest av fest – och ibland ganska sträng fest! Berömt är Erik Asklunds tjugufemårsfirande, dels för den mängd av vordna eller blivande ryktbarheter som då kunde samsas i ett rum och kök (de hade ju förstås hela skogen omkring), dels för den bragd som den gängligaste och svajigaste av deltagarna utförde framemot morgonen, då han gick balansgång längs hela logtaket. Det var som sagt en heldagsfest i gammal god torpstil eller snarare bondestil med halva författarskrået som inbjudna grannar. Vardagsfester hade vi annars många. Deras mål var ofta stapelstaden Trosa – med halvmånen och roddbåten i vapnet – dit man kunde komma på två sätt, dels på cykel varvid hemfärden dock ibland blev riskabel, dels i Asklunds lilla eka med vidfästad kaffekvarnsliknande motor om en hästkraft. Trosa tycktes oss på den tiden också som något av en förtrollad trädgård med ett verkligt gästfritt stadshotell och midsommardans på en bersåliknande dansbana, kringhängd med vinlövskransade lyktor. Det hände sig en ljus sommarnatt att skepparen på ekan av misstag råkade starta med kurs uppför Trosaån istället för nedåt, dit vi skulle. Var vi hade hamnat om inte misstaget upptäckts är obekant – förmodligen ganska snart i någon leråker.

Det där är små lustigheter som först faller en in då man söker påminna sig den tiden. Vad talade vi om, vad diskuterade vi? Jag vet inte längre. Förmodligen allt. Vi sjöng mycket – allting från Bellman över Almqvist till Sjöberg. Och vi var tillsammans. Dessemellan var vi tillsammans med naturen, dvs. ensamma, och arbetade. Och dessemellan for vi till stan och förde till torgs de grönsaker vi uppammat i respektive författartäppor. Det var ofta ett liv på Guds försyn, ur hand i mun, ganska ansvarslöst tycker nog mången medborgare, men man är glad att ha levt det en gång. Det var vilt och nära naturen, om också inte direkt nära jorden. Och ändå visste man eller trodde sig veta vad man kunde vänta av sin morgondag. Nu, när man har flera år på nacken , efter fyra års världskrig och inför det kanske snara utbrottet av en ny världsfred, vet man ingenting längre om morgondagen. Må andra profetera om en bättre värld.

Men i äppelträdgården på det lilla Fagersvik på Mörkö står ännu på en sten en stubbe med yppiga former, renspolad av regn och behängd med offergåvor i form av gammalt mässingsskrot, namnbrädan från någon utåt Landsort havererad motorgaleas med mera smått och gott. Den uppmärksamme förbivandraren skall kanske ännu i stubbens ”ansikte” kunna urskilja två med bläck ditmålade uttryckslösa ögon och en fyllig kyssmun. Det är primitivismens gudinna, en gång rest till skämtsamt spefull ära för de vid tillfället närvarande representanterna av ”5 unga”. Jag själv, som aldrig varit ”primitivist” , håller det nu för möjligt att jag en gång i hemlighet och utan att veta det verkligen var det. Det berodde i så fall på ledaröféens förrädiska frukter.

________________________________________________

Det svartvita fotot av Gunnar Ekelöf är taget på Erik Asklunds torp Fagersvik, på 1930-talet.

Teckningen är Stig Åsbergs vinjett till Färjesång 1941, med motiv från Pålsundet vid Mörkö.

På Göran Martlings hemsida finns ett litet bildgalleri med etsningar av Stig Åsberg.