Diktsviten En ros från Allmag ur Om hösten (1951)
Ces nymphes,
je les veux perpétuer.
Si clair…

1

Fragment av folkparkens dansmelodier
men havet lockande bortom –
Det lockar och drar
som det alltid har lockat och dragit:
Dess glitterglänsande harposlag
Dess dunkla skatter som näcken vaktar
med svindelfiolen.
Så mjuksvart är natten.

Elektriska pärlband som virade kring
en dunges huvudhår
Eldflugors lekar i samtalsgrupper
Den skumvita vägens skuggspel
och högt över sorlet
plötsligt ett klingande skratt av glas –

Gren smyger sig till gren och kvistar bryts
Natten slår sina lovar.

2

Där, inom gallret, glittrar ytan
som döljer djupen, liv som andas
under den tunna ytan, nattens siden
med ingenting under, bröst som stegrar sig
och brister i klingande skratt som av glas
så skört och bräckligt men ändå så klart
så lätt i grymma skärvor sprunget, men så klart
och fast i formen – bara åtråvärt
av några unga munnars märken vid dess rand
försvunna snart, men darrar du på hand
ligger det där i skärvor . . .

Våga är vinna

Och piren reser sig mot detta kvinnohav
med skiftningar av pärlefödelse, och horisonten är
en tunn blus av mörker, nattens siden
för händer trevande i beröringssvält
stegrande sig och bristande, men utan hem
och utan mod att ge och ta –

Våga vore vinna

bekräftelse. Hon vet. Du vet att hon vet.
Hon vet att du vet. Det osagda binder
som om ni hade känt varandra
från något tidigare liv –

Men vinna vore mista

Språk, sinnen skulle göra mig och dig till främlingar:
gemensamhet, bekräftelse på ensamhet
tvånget att älska för att våga äga
Så döljer sig ord bakom ord
och handling i likgiltig handling
som månen i moln. Så mjuksvart
är sensommarnatten.

3

Att se och älska, inte röra och älska
vem tvang mig till det? Inte feghet
men egen kluvenhet. Inte en brist
på djupa eller varma känslor, men
ett övermått av bottenfruset heta!
Kvald mellan ensamheter: den från havet
som är en inre ensamhet, och den bland människor
som är en yttre – sliten mellan hästar!
Och väljer jag den ena för den andra
bryter de ner mig skoningslöst, försätter
mig till denna tredje ensamhet, som är en öken
av dvala, fylld av kryddors heta dofter
absinthion och vildåsnor som flyr
så snabbt att efteråt man inte tror dem
ha varit mer än hägringar och ökenbilder
Vad gagn har jag av mina tiotusen?
Storkonungen är fjärran, landet ändlöst
reträtten obegränsad, fienden jag söker
jag själv och ingen annan. Aldrig skall
hans sköldar och hans lansar glimma fram
ur täta dammoln. Aldrig skall jag mista
min högra hand, än mindre detta huvud
och allra minst mitt hjärta. Vinna seger!
Kan någon vinna utan att förlora
det minsta av sig själv? Min skuld är oskuld.

4

Jag känner livets migrän
och våra själars halvsynthet
Jag känner nöjets tekniska detaljer
och våra själars ryggmärgsslaveri
Fisken vet att masken döljer en krok
men hugger ändå
Liv är sin egen kontamination
sitt eget bakhåll och sin egen fälla
i vilket råttan är ett lockbete för nästa råtta
Skönt minnas vänta hoppas
men aldrig att förverkligas, att fångas
Det är vad jag har lärt
och det är inte mycket
Jag är en fisk med kroken i mig
som till på köpet inte är i tagen
Jag vet. Men det är också all min vinning.
O heliga svält! Nöd, uppfinningarnas moder!
Mitt dystra Paradis
Varför spela
Skall Guds barn dock aldrig bliva
Själv ett stycke gud, en bit naturgud
men aldrig barn – eller för alltid barn
Född död med denna fordran på mitt öde:
Till varje pris bli trodd – aldrig bli trodd . . .
Så blev för mig att ana: redan veta
och hetsas av mitt vetande
att ana vidare och vidare
i flyende rytm
O aningar –
i luften hängande trädgårdar
O eviga danserska
du som förkroppsligar
minnets erogena zoner
och minnets framtidsdröm:
Jagutlösning, jaguttömning
att bli en annans
för alltid en annan.
_ _ _

Fragment av folkparkens dansmelodier
fragment av fragment
Kvistar som bryts! . . .
Natt som slår sina lovar
kring rösternas avsked
– Hej med dig då
– Hej med dig
-Ja, hej.

Envoi

Som mareld tindrar en stjärna, släcks och tänds
och släcks och tänds igen. De dallrande djupen bär den
Så har jag stått vid hundrade Land´s Ends
och tänkt på vad jag vill och vad jag skall i världen

Det ena vore väl: att vara som man är
Det andra är väl: att mot udden spjärna
Och hade jag den skarpa udden mindre kär
så vore jag som andra, mer än gärna

Somligas väsen är: vara. Andras: att vara förutan
Vägar har inget mål. Det är stigar som leder dit
Såg du ett fönster lysa? Tänkte du knacka på rutan?
Din är en månskensväg, som slingrar i dyningen, vit.