Elegi 1

Vågor, vågor mina systrar, vem begråter ni,
Skymningens unge gud eller plågornas herde?
Där vita hjordar vila nu bland aftonmjuka träd
Drömde han bort sin dag med vallmostav i handen.
Nu växer ängsull i de glömda stegen
Och förstlingarna bräker i hans undanskymda dal
Där enslighetens hydda vaktar vägen
Som leder framåt under sorgsna moln.

Säg vågor, mina systrar, var det länge
Sen vinterhimlens bleka strålglans stack hans själ i brand
Och drev hans ande ut till evighetens rand?
Vid stränderna där rymdens klänning sakta frasar
Och vindarna broderar månskenshavets skum,
Där drömde han sin dröm med natten i sin famn
Och lät sin tanke sväva bort mot det som ingen äger,
Där drev han bort sin längtan som förbruten glädje
Och sände den att vakta horisontens moln.
Nu växer stjärnor i de glömda stegen
Och fallna stjärnor gömmer sig i ödets dal
Och ödslighetens hydda vittrar in i tiden
Som lider framåt utan orsak eller mål.

Säg bittra vågor, gråter ni för mänskan eller guden?
Säg vågor, ni som sköljer undan bådas drömda spår.
Säg vågor, ni som döljer allt som skrivits
I livets vatten och i tidens sand.

______________________________________________

Insjöhöst

Hjärtat hänger under lampan, myrtenkvistarna trivs i ljuset.
Många nätter, många silverlyktor, många nattfjärilar, många
händer som sträcker sina skuggor mot fönstret och spår-
löst fladdrar bort genom minnets skog av slingerväxter
under lampans bleka pistill.
I kvällarnas långa fågelskymning svingar syrsorna sina osyn-
liga saxar över gräset utanför ditt fönster och sjunger sig
in i din hemlängtan, men vägen går vidare genom skym-
ningen och försvinner i skogsbrynet där allt är tyst.
I kvällarnas pärlvita tystnad då solnedgångens timme sakta
kryper över marken och rödögda blommor samlas vid
bäcken som tanklöst flyter fram genom minnets skog av
slingerväxter under solens bleka sken.
I fjärran öppnar sig skogen för havet och minnet broderar
böljornas fransar medan vinden blåser ut de döda en-
samhetsklockornas själar över havet mot omätta tid-
rymder och omätliga ögonblick som hungern föder fram
ur intet, år efter år samma öde för alla.
I kvällarnas långa fågelskymning klingar din evighetslängtan
till i tomheten mellan klockans slag och syrsorna sjunger
sakta in sitt vansinne mellan böckernas blad medan din
tankes nattfjäril oroligt fladdrar av och an i minnets
skog av slingerväxter under lampans bleka pistill.

______________________________________________

Sång för att döva smärtan

Gå till stranden, mumlande i vinden
Gå till strandens stenar med din ångest.
Ser du, där är havet, här är landet:
Verkligheten! Du kan röra den med handen.
Lyft en sten från världens tunga hjärta,
Väg den i din hand och låt den falla.
Lyft en sten och kasta den i vattnet,
Låt ett livlöst minne sjunka ner i glömska . . .
Ser du nu att stranden var ett radband, träden böner,
Be om grönska, liv och glädje, sten för sten:
I din mun skall sånger växa, starkare än vinden,
Och din själ skall bära känslor, djupare än lyckan.
Du skall stilla stormarna i världens hjärta,
Du skall fläta blixtarna till enkla kransar
Och när alla stenars tyngd och död är sonad
Skall du gå befriad till ditt rika lugn.
Gå till strandens stenar med din ångest.
Ser du, där är havet, här är landet:
Verkligheten! Du kan röra den med handen.
Lyft en sten från världens tunga hjärta,
Väg den i din hand och låt den falla.
Lyft en sten och kasta den i vattnet,
Låt ett livlöst minne sjunka ner i glömska . . .
Ser du nu att stranden var ett radband, träden böner,
Be om grönska, liv och glädje, sten för sten:
I din mun skall sånger växa, starkare än vinden,
Och din själ skall bära känslor, djupare än lyckan.
Du skall stilla stormarna i världens hjärta,
Du skall fläta blixtarna till enkla kransar
Och när alla stenars tyngd och död är sonad
Skall du gå befriad till ditt rika lugn.